En hundägares bekännelser…
Nu är det dags att komma igång med bloggandet igen. Jag har inte varit så aktiv som jag tänkte att jag skulle vara med detta, av olika anledningar, bland annat en känsla av misslyckande. Men nu har jag insett att det är viktigt att skriva om allt, inte bara det som går bra utan faktiskt om det som inte går så bra. Det finns så mycket prestigetänkande inom hundvärlden och jag vill inte vara ännu en av dom som späder på detta tankesätt, och som får människor som inte är superduktiga med sina hundar att känna sig värdelösa.
Snart kickar utställningssäsongen igång och jag planerar att iaf komma iväg på någon utställning under året, om inte annat för att visa upp min fina flatte som faktiskt har vuxit till sig och blivit en riktig snygging! Tyvärr fungerar inte träningen lika bra. Apporten har jag lagt på hyllan, jag känner att jag inte vet hur jag skall komma vidare och då är det bättre att vänta till våren när apporteringskurser med duktiga instruktörer börjar. Däremot har jag börjat köra lite drag med Cosmos, med spark, och det fungerar kanske inte klockrent men hunden har kul och jag har kul och alla är vi nybörjare.
Spår har vi knappt kört någonting men jag skulle hemskt gärna vilja gå någon spårkurs också, och se vilken gren som passar oss bäst.
Jag har insett att man inte kan göra allt rätt med sin första hund. Cosmos är en underbar kille som skulle kunna gå hur långt som helst med rätt ägare i tävlingssammanhang, men jag har inte kunskaperna och intresset för att ta mig till toppen, därför tänker jag satsa på att få en välfungerande, lydig hund som fungerar bra i vardagliga sammanhang samt i träningssammanhang. Jag har inte för avsikt att bli viltspårschampoin, jag har inte tänkt avancera till elitklasserna på lydnadsplan. Ska jag vara riktigt ärlig så är det inte det jag vill och jag är trött på alla människor som pressar en till att tro att man måste prestera så jäkla mycket när man har en flatte. Mitt mål är att ha hunden att träna med och ha kul tillsammans med. Sedan skiter jag i resten. Det är ridningen jag vill satsa på och ska man bli så bra som man någonsin kan inom en gren så kan man inte satsa halvhjärtat på båda utan då får man välja. Därför har jag valt att satsa på hästeriet i tävlingssammanhang och på hunderiet i hobbysammanhanget. Sålänge hunden och jag har roligt så är det det som är det viktigaste. Hunden skiter väl i titlar, han vet inte om han är på tävling eller träning, således ser jag ingen anledning till att hetsa över det heller. Jag förstår människor som vill tävla och tycker det är kul, men jag är inte en av dom.
Eftersom jag och Cosmos har haft vissa kommunikationsproblem som jag inte riktigt vet hur jag skall lösa, så har jag bestämt mig för att anlita en privattränare som jobbar med sådant, det kommer bli dyrt men jag är skyldig både mig och Cosmos det. Jag älskar min hund och vill vara en bra ledare för honom, men jag behöver hjälp för att få verktygen till det.
Jag har slutat med sprutbehandlingen mot dammkvalsterallergin som jag hållit på med ett tag. Hunden var ju dålig även med den och dessutom är jag inte så övertygad om att det är allergi mot kvalster som han har. Prover kan visa fel. Jag har däremot gått över till färskfodret Priima på honom och det fungerar han riktigt bra på. Ögonen har slutat rinna och han älskar maten. Kan varmt rekommendera detta! Dessutom är det billigare med denna mat än med det torrfoder jag kört så det är ju bara plus hela vägen!
Jag älskar min hund och kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han har hjälpt mig på så många sätt så jag kan inte ens börja med att försöka skriva om det här. Men dock så har jag insett att han inte var den optimala första hunden för mig. Han är en högaktiv hund med mycket innanför pannbenet som hade behövt en ägare med mer kunskap och erfarenhet av arbetande hundar. Flattar är tuffa hundar. Snälla, men otroligt hårda i psyket och jag verkar ha fått ett praktexemplar av den varan. Cosmos hade varit en bra andra eller kanske rentav tredje hund för mig. Men hur jag än vrider och vänder på steken så finns han i mitt liv och jag älskar honom bortom alla gränser. Alltså är det mitt ansvar att göra det bästa av situationen, för hans skull och för min skull. Hans liv är värt så mycket och jag vill göra det till det bästa liv en hund kan ha!











